Att Vara ödmjuk...

... och tacka sig själv. Så svårt alltså..Jag tillhör kategorin av människor som aldrig blir nöjd. Jag kan alltid göra lite bättre. Typiskt för mig är att sätta mål som jag redan från början tror kommer bli svåra eller kanske till och med ouppnåerliga, och när jag når dom (för det brukar jag göra konstigt nog) så betyder dom inget längre. Jag är redan på väg mot nästa liksom. Enormt strssande emellanåt, men samtidigt är jag driven och får en hel del gjort.

Det här beteendet kommer jag jobba aktivt med närmsta halvåret tillsammans med en coach för att lära mig tänka framåt. Det ska bli otroligt skönt att ha en proffessionell vid min sida, men också den lilla grupp av människor som kommer träffas varannan vecka för att diskutera, belysa och utbyta erfarenheter osv.
Men det är en annan historia.

Igår när jag var och styrketränade körde jag mitt pass och kände att det var perfekt! Jag hade grymt bra kontakt, det var fokuserat, det sved lite. Efteråt ställde jag mig och tittade på mig själv i spegeln och kände mig så förbaskat NÖJD! Jag ser att min kropp förändras i lagom takt och på det sätt jag vill. Jag är stark. Bygger upp min kropp, som ska vara rustad för vad som helst. Den ska orka på alla plan, inifrån och ut. Och gärna va snygg också, dock i mina egna ögon. Kroppen och knoppen hänger ju ihop som bekant, och knoppen kommer snart få sin beskärda del av träning också. 
En liten minicermoni i mitt huvud tog fart, med ett stort leende och ett lika stort - Tack! till mig själv och en osynlig High five, bra jobbat!

För vad är grejen egentligen med att inte kunna se på sig själv med snälla ögon och faktiskt berömma sig själv för det man gjort? Varför har många så svårt med det? Varför vill man inte ta plats och vara stolt över sig själv? Är det gamla "Tro inte att du är något"-mentaliteten som är så djupt rotad i oss?