En del drömmer om det, vissa snackar om det, andra gör det!

Kontrakten är påskrivna, upplägget är klart och jag är igång. Är spänd, peppad och stolt att jag blivit antagen till Team Trifinity! Glad att dom tror på mig, och anser att jag har byggt en bra grund. Jag har fullständigt förtroende för teamet , det är kompetenta coacher och glada motiverande tjejer. Har i och för sig inte träffat dom än, men jag har läst både bloggar och hemsidor. Robert, Camilla och Sara Back är fitness-trillingarna som jag har följt under några år, och verkligen inspirerats. Nu är Camilla min coach!

I några år har jag ”smyg”drömt om att jobba mig till en bikinifitness-kropp som skulle hålla måttet för tävling. Dock har det känts ganska långt bort då jag vet att det innebär månader (!) av strikt kost och strikt träning. Träningen i sig är inte mitt största dilemma, men maten... Tror jag. Och kanske att hålla motivationen igång trots att det kommer dagar som med all säkerhet kommer vara för jäkliga rent mentalt.
Hur som helst, nu har jag kommit till punkten i mitt liv där jag känner mig redo. Jag har vridit och vänt, ifragasatt mig själv och kommit fram till att det är nu jag ska göra det. Det är ett stort kliv utanför min bekvämlighetszon. 
För min del handlar det om en utmaning fysiskt, men lika mycket psykiskt. Att puscha sig själv mot ett mål, att förändra kroppen stenhård diciplin och inte ge upp. Att dessutom se tydliga resultat är något jag vill och blir driven av. Det driver mig i min "vanliga" träning också.
Jag tror att det är en gren som jag kan fastna för. Om min kropp svarar bra på mitt upplägg siktar jag på tävling i juli och om inte, får jag inte panik för det utan får hitta en annan tävling längre fram. Det känns skönt att ha det lite öppet så där, även om målsättningen är klar.
Så nu i några månader framåt är det strikt kost och strikt träning som gäller. Jag äter mycket och bygger upp min kropp, för att närmare tävling gå på diet för att tappa i fettprocent så att det jag byggt upp ska synliggöras.  Det kommer betyda att jag blir mindre social ju längre fram mot målet jag kommer med kanske flera olika träningspass om dagen, mindre spontan när det gäller middagar och så vidare, på min mammas stora kalas kommer jag äta ”min mat” högst troligt och så vidare. Men det är värt det för mig. Och om det är värt det för mig så tycker så klart mina nära att det är värt det också J
 
Det här är en sport, där fysiken bedöms. Inte personliga egenskaper. Disciplinen riktar sig till de kvinnor som vill presentera en fysik som är lite mindre muskulös men ändå atletisk och estetisk. Jag vill poängtera att den kroppsform man uppnått till tävling, inte är en form jag förespråkar man till vardags ska ha som ideal. Så låg fettprocent har man bara till tävling, sedan återgår man till en mer hälsosammare livsstil.

Bilden överst har jag lånat från svenska.yle.fi och nedre från Camilla Back.